5 månader

Det var 6 veckor nyss och nu är det 5 månader! Jag är inte längre nyast på jobbet, förra veckan började det ett gäng nya översättare och jag får helt plötsligt svara på frågor. Det känns väldigt ovant att ha ett ”riktigt” jobb och att ha haft det i flera månader.
Jag gillar inte att säga ”riktigt” jobb, för det är som att säga att frilansandet inte var på riktigt. Det var väldigt verkligt, jag tror aldrig jag har jobbat så mycket som jag gjorde förra sommaren. Men ja, nu har jag ett fast jobb med en månadslön, så det är vad jag menar med ”riktigt”. Dessutom inom det yrke som jag har kämpat för att kunna jobba inom.

Det har alltså snart gått ett halvår sedan jag flyttade till Southampton. Det är mycket som har hänt sedan jag sist skrev något. Jag försöker mig på en sammanfattning med bilder.

 Jag, Tarja, Elina och Downstairs Anna (jag är Upstairs Anna) åkte till Isle of Wight festival i mitten av Juni.

 Det var minst sagt lerigt. Det var som en halv meter djup lerpöl över stora delar av området. Som tur var var marken vid stora scenen ganska torr och fast.

 Under Biffy Clyro hittade jag ett gäng Oompaloompas och blev överlycklig!

 Tarja, jag och Anna på Bruce Springsteen. Elina prioriterade England-Italien i fotbollen.

 Pearl Jam

Bruce Springsteen & the E Street Band avslutade på söndagen med en 3 timmar lång spelning. Helt fantastiskt.



Helgen efter IoW fyllde jag år och Henke och Lisa kom hela vägen från Sverige. Vi var och lyssnade på Dan Andriano in the Emergency Room, hängde med min syster och Mollie och byggde en midsommarstång. Vi hade en försenad midsommarfest och födelsedagsfest med tillhörande snaps och snapsvisor samt dans runt midsommarstången. Jag tror vi skrämde livet ur en del som aldrig sett något liknande tidigare. Vuxna människor som hoppar som grodor runt en stor penis!

I slutet av juli åkte jag till Sverige för att gå på en till festival, West Coast Riot i Göteborg. Jag hängde med Louise ett par dagar och Göteborg visade sig från sin bästa sida.

Vi var på Saltholmen och badade

Festivaldagen var helt galet varm och det fanns inte skugga någonstans på området. Men vi klarade oss ändå!






 Det var många bra band som spelade och jag blev förälskad i de arga unga normännen Honningbarna som spelar snabb arg punk på norska. Alldeles underbart.
Men dagens höjdpunkt var Rancid, obeskrivlig glädje helt enkelt!!!

Det var några av godbitarna från sommaren!


I dag är det lördag och jag har varit vaken sen klockan 8. Så går det när man går upp 5.30 på vardagarna. I går var vi på puben efter jobbet som vanligt. Fredagarna är så fina. Alla är överlyckliga över att veckan är slut och stämningen är avslappnad.
Jag är så glad och tacksam över att det finns så många roliga människor på jobbet. Det hade jag inte riktigt vågat hoppats på när jag började.

Nu ska jag gå upp ur sängen och göra frukost och fortsätta läsa Fifty Shades of Grey, som jag fortfarande inte riktigt har kommit in i. Huvudpersonen är så fruktansvärt patetisk att jag inte vet om jag orkar läsa hela boken. Men jag ger den en chans till!
Här har Louise skrivit vad hon tycker om den i sin bokblogg. Jag har blivit inspirerad och ska försöka skriva lite om vad jag läser också.
Men det får bli en annan gång!

Vecka 6

Har jag bara varit här i sex veckor!? Det känns ju helt sjukt. Det känns som att jag har varit här i flera år. Eller ja, ibland känns det som att jag bara varit här i en vecka.

Jag ska försöka lägga upp lite bilder, vi får se hur det går!

Det här är alltså den hemska backen som jag gick upp för varje morgon i en veckan innan jag insåg att jag kunde ta en annan väg så jag slapp backen. Nu har jag hittat ytterligare en annan väg så jag inte ens behöver gå speciellt mycket uppför på vägen hem! Jag bor i "dalen", så på båda sidor är det uppförsbacke. Mycket intressant. Jag brukar säga att jag bor i en dal på en kulle, if that makes sense.

De här bilderna är tagna på puben The Jolly Sailor i Bursledon. Det ligger cirka 5 minuter med tåg från Swanwick (tågstationen vid jobbet). Vi åkte dit en fredag efter jobbet för att folk på jobbet och Ria har verkligen tjatat om hur fint det är. Jag brukar ju bli besviken när folk har hajpat nåt, men det här stället är verkligen så fint som alla säger. Det är en supermysig pub med marint tema, precis vid vattnet. Bilden på båtarna är tagen från uteserveringen. Tyvärr var det lite för kyligt för att sitta ute när vi var där, men det var ändå helt fantastiskt! Maten var dock ganska ointressant och "dyr" (inom citationstecken då det inte alls är dyrt jämför med Sverige) men stället vägde upp det!

Sen kom Henke hit med världens finaste present:

 

Jag hade önskat mig att han skulle rita en geisha åt mig som jag kan sätta upp på väggen i mitt nya rum. Och det fick jag :) Den är så snygg!

Han hade även med sig massa kläder, te och den oumbärliga osthyveln som jag hade glömt.

 Vi åkte till Winchester och turistade lite i den forna huvudstaden. Ovan är det som ska ha varit kung Arturs runda bord där han satt och snackade skit med sina polare, riddarna. Nedan är rester av slottet som stod där för länge, länge sedan.

 På påskafton åkte vi till mitt älsklingsställe i England, Brighton.

 I Brighton mötte vi Elsa och sen kom Minna och Jolle hela vägen från Eskilstuna, via London ;)






På påskdagen myste vi i soffan hela dagen och åt choklad (den söta lilla kaninen som jag fick av Fi, landladyn) och tittade på Top Gear.

 Henke blev kär i katterna. Här med den rosa katten Chai. Tyvärr blev den gråa katten, Lola, sjuk och var tvungen att avlivas. Det var väldigt sorgligt. Men Chai är pigg i alla fall och kommer in i mitt rum mitt i natten om jag inte har stängt dörren ordentligt. Jag måste stålsätta mig för att sparka ur honom ur sängen, han växer på mig den rackaren!

Helgen efter påskhelgen inleddes med pubbesök på puben Osbourne View i Hill Head. Också det ett helt fantastiskt ställe. Precis vid vattnet med utsikt ända till Isle of Wight vid klart väder.

 Jag letade snäckor som vanligt!

 Vi promenerade längs stranden. Det var en helt underbar kväll, med risk för att låta galet flummig, precis vad min själ behövde! Det hade regnat hela dagen men på kvällen var det sol och fint. Jag älskar havet och blir så lugn och harmonisk ... Äsch ...

 På lördagen åkte jag till Swindon och hälsade på Karin, Nathan och hunden Mollie. Karin tog med mig på shoppingtur i Swindons outlet centre. Jag köpte nästan ett kilo choklad, smink från MAC och ett par butt sneakers för att få bort chokladen sen. (Butt sneakers är ett mycket bra uttryck som Tarja har myntat, alltså sådana gympaskor som ska träna benen och stjärten när man går.)

Hon är helt adorable! Trots att hon kräver konstant uppmärksamhet.

Så, det var en liten sammanfattning av vad som har hänt den senaste månaden. Det har även blivit mycket vin och EastEnders med Fi, lite odling och lite Zumba.

Jag är ju helt ovan vid att jobba på det här sättet (regelbundet 9–17-jobb) och känner mig mest som en zombie hela tiden. Är det så här det ska vara? Är det här att vara vuxen? Det är ju inte så kul som jag hade trott i så fall! Men men, jag kanske vänjer mig?

Bitterne Park, Southampton

Nu har jag flyttat till Bitterne Park. Jag bor i princip på den enda kullen i Southampton. När jag säger i princip menar jag att jag bor i en nedsänkning i den enda kullen i Southampton, så var jag än ska gå så är det uppförsbacke. Jag har tänkt att jag ska producera lite bildbevis, men det går trögt.

Under mitt husletande utgick jag från tåglinjen och letade bara i områden nära stationer på linjen mot jobbet. Det här huset var faktiskt bara det andra jag tittade på men jag kände direkt att jag gillade de två tjejerna (kvinnorna?) som bor här. Fi äger huset, hon är någon slags teaterproducent utan teaterjobb så just nu kör hon bilar från ett ställe till ett annat nere i hamnen, om jag har förstått det rätt. Hon är väldigt rolig och låter mycket. Ria är inneboende som jag, hon verkar vara en riktig konstnärssjäl som undervisar i sömnad och restaurerar (?) gamla kläder. Och jag då, vad ska jag tillföra detta kreativa hushåll? Jag får snabbt lära mig att steppa eller något annat spännande.

Som sagt, det saknas helt bilder och jag vet inte riktigt när jag ska ha tid att ta några heller. Men det känns lite träligt med en blogg utan några informativa bilder.

Jag har ju börjat på nya jobbet också. Det är sjukt mycket svårare att beskriva. Jag försöker lära mig så mycket som möjligt och det har varit en intensiv vecka. Jag är fortfarande tokförvirrad och när jag kommer hem från jobbet har jag glömt allt känns det som. Jag har varit där i en vecka och mitt skrivbord är redan stökigare än alla andras, eller så kanske det bara är jag som inbillar mig.

Det började en finsk PM samtidigt som jag. Vi pratade lite om var vi kom ifrån och så och hon berättade att hon kommer från Oulu. Jag skröt med att jag faktiskt hade varit där. Jag tänkte att jag skulle fråga om hon kände mina kompisar därifrån men ångrade mig, det är ju så tjatigt när folk tar för givet att man ska känna alla i sin hemstad. Lite senare pratade vi om något annat och jag minns inte riktigt hur det kom sig men då visade det sig att hon faktiskt känner mina kompisar från Oulu! De är goda vänner. Världen är liten. Eller så är Oulu väldigt litet.

På lördag är det cocktailparty hos en tjej på jobbet, en annan svensk översättare. Det ska bli kul. Det känns skönt att planera in lite på helgerna så jag inte bara sitter hemma och läser eller tittar på serier. Jag känner ju mig själv ...

Om två veckor kommer Henke hit. Då ska vi turista i Winchester och Brighton. Kanske till och med åka över till the island. Jag försökte haspla ur mig till Fi, the landlady, att min pojkvän kommer och skulle han kanske, förmodligen, kunna få bo här i en vecka, eller det är en vecka men vi kommer antagligen, förhoppningsvis vara borta lite också. Jag vet inte om hon uppfattade vad jag sa för jag vecklade in mig så mycket i mina egna meningar när jag försökte få en vecka att låta som ett par dagar bara. Hon sa att det är klart det går bra, men han måste städa toaletten själv! Hon är väldigt bestämd med att hon inte städar toaletten efter någon man.

No niin ... (tror jag?) Nähdään pian!

Shirley, Southampton

Nu är jag i Southampton. Allt känns väldigt surrealistiskt. Är det här på riktigt? Ska jag börja jobba på ett nytt jobb, här, i morgon?

Resandet gick utomordentligt bra. Jag fick med mig alla väskor utan problem, efter flera dagars oro som igår kulminerade i ren panik över att stora väskan skulle väga mer än 32 kg. Den vägde 19,6 kg. Attans!, sa jag, då hade jag ju kunnat klämma ned 3 kg till. Nej, förklarade Henke, det hade du absolut inte kunnat göra för den håller redan på att spricka. Det är tur att han är lugn och inte panikar. Och det är en jävla tur att han står ut med mig när jag upprepar samma saker 5 gånger om och knappt kan sätta ihop en enkel mening för att jag är så stressad.

Jag fick sällskap på Arlanda av Henke som blev ivägringd på jobb i fredags. De har sådan framförhållning de där norrmännen. Det kändes jätteskumt att vi var på Arlanda och gick igenom säkerhetskontrollen och allt det där för att sedan flyga iväg på olika plan.

Framme på Heathrow susade jag genom den elektroniska passkontrollen och bagagehämtningen på 20 minuter och hann med en buss jag trodde jag skulle missa. Det är helt fantastiskt med elektronisk passkontroll!

Nu är jag på ett B&B eller guest house eller vad de nu kallar det i vad jag antar är en stadsdel i Southampton som heter Shirley. Det är nog det sunkigaste stället jag bott på, bortsett en del hostel. Jag höll på att börja gråta när jag såg den äckligt gulaktiga handduken på sängen i mitt lilla rum. Varför tog jag inte med mig en handduk!? Jag bestämde mig snabbt för att försöka leta upp en affär för att köpa en handduk och nagellacksbortagningsmedel. Den enögde mannen (han har två ögon men ett är helt vitt så jag antar att det inte fungerar) som jobbar på boendet sa att affärerna (high street) låg en kort promenad bort. Fan vad bra tänkte jag, jag är nära centrum. När jag kom till "high street" insåg jag att jag inte har varit i det här landet på alldeles för länge för det var inte Southamptons high street, det var det här områdets (Shirleys?) high street. Vilken omfattar ungefär 5 små affärer med world foods, 17 take away-restauranger, 9 estate agents av varierande trovärdighet, 3 pubar och en relativt stor Co-op där allt är 3 gånger så dyrt som på Tesco.

Bla, bla, bla. Jag gick mot Asda som jag sett på väg in till Southampton, missbedömde avståndet och kom dit 16.56 när de stänger 17.00. Det går inte att gå in i affären då för ungefär 16.50 placerar de någon slags vakt i dörren som stoppar folk från att gå in! Jag irrade runt lite och hittade till slut en Tesco Express som inte hade handdukar men nagellacksmedel.

Nu sitter jag på sängen och drar mig för att gå och duscha och använda den smutsfärgade handduken.

I morgon blir det Primark (jag vet var det ligger!) direkt efter jobbet, så jag kan köpa 34 handdukar om jag vill!

God natt!

Det är nu det händer.

Det är nu det händer. Och jag måste börja blogga. Plötsligt kände jag ett starkt behov av att få andra människor att läsa om mig, mitt liv och känslor. Skumt...

Så, jag ska flytta igen. Mina vänner tänker kanske "jaja, men det gör hon ju hela tiden". Men jag tycker inte att jag gör det. Ibland stöter jag på gamla bekanta här i hemstaden som frågar "Var bor du nu då? Jag hänger inte med för att du flyttar runt hela tiden." Då blir jag både förvånad och glad. Jag tycker ju inte att jag flyttar runt så mycket, men jag blir glad för att personen uppenbarligen ser mig som en berest och belevad människa.

Jag ska alltså iväg igen, till England och ett jobb som översättare som jag har drömt om i två år. Jag är rädd att jag kanske har lite för höga förväntningar. Därför känns allt så mycket större och definitivt den här gången. Jag borde väl veta att det inte är något definitivt med att byta land eller flytta men det känns mer nu. Jag får förvisso alltid ångest inför stora förändringar. Jag minns när jag flyttade till Brighton första gången och låg i Maria och Stuarts lilla gästrum i Rathmines i Dublin natten innan jag skulle flyga och grät hejdlöst för att jag var rädd och trodde att jag tagit fel beslut. Ett par dagar senare var känslan bortglömd! Jag hoppas verkligen att blir så den här gången också.

Jag tänkte att jag ska dokumentera denna förändring bättre än de andra gångerna. Då passar en blogg, nya tidens dagbok, utmärkt. Jag kände mig lite smutsig och uppmärksamhetssökande först när jag började fundera på det. Men så insåg jag att vi gjorde ju faktiskt nästan samma sak när vi var mindre ("vi" är alltså jag och mina närmaste vänner, det kanske inte var alla!) när vi läste upp dikter och stycken ur våra dagböcker för varandra och ville att någon skulle kommentera, ge sitt godkännande. På samma sätt som vi vill att folk ska kommentera på det vi skriver överallt på nätet idag.

Jag kan dock nästan lova att det inte blir några dikter.